Orkidépojken

21981965_10155635723456760_2026723964_o

Om att vara ensam – tillsammans?

Flera röster får komma till tals i Orkidépojken av Helena Dahlgren. Rösterna berättar om utanförskap, sådan som syns tydligt och därför inte går att missa. Men även utanförskap som inte syns, den som existerar i en gemenskap men kanske bara känns inuti.

Orkidépojken är inspirerad av Twin Peaks universum. På sina ställen är detta väldigt tydligt som då Tyresös mest populära tjej, Lina Palmgren, försvinner eller när någon får frågan ”Vill du leka med elden?”. Då vaknar till och med igenkänningen i mig, som såg tv-serien i 11-årsåldern när den gick på TV. Sedan dess har jag inte sett den igen, för att Bob skrämde skiten ur mig.

De som fattar, de fattar. Tyvärr är jag inte en av dem.

Som läsare av Orkidépojken kan jag önska att jag hade bättre koll på Twin Peaks, musik av Amy Winehouse och Morrissey, men jag har inte det. I sammanhanget får det mig att känna mig utanför och jag vet inte om mer Twin Peaks eller mer Amy hade fått mig att känna mer för karaktärerna och det som pågår i Orkidépojkens Tyresö, men jag intalar mig själv det.

För trots att jag ville veta vad som skulle hända karaktärerna i Orkidépojken och läste boken i en hast, så blev karaktärerna och händelserna aldrig speciellt viktiga för mig. Om jag vågar möta min demon, Bob, och titta på Twin Peaks igen så kanske en omläsning av Orkidépojken blir annorlunda.

P.S Det är häftigt att skriva in webbadressen till bloggen som nämns i boken och hitta den där på skärmen! 🙂

Tack Lava för recensionsexemplaret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s